Tur till Vålådalen och Edsåsdalen
2008-02-22 till 2008-02-23
TEMPERATUR:
ca +-0
VÄDER:
Omväxl. molnighet och hård blåst

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men jag lever efter tesen "det blir vad man gör det till". När man far ut på tur så får man räkna med att ändra sina planer, beroende på väder, dagsform etc. Det är en del av upplevelsen helt enkelt.
   

Fredag kväll, efter jobbet. Bilen är packad med tält, liggunderlag, mat, sovsäck, skidor mm, släden på taket och vi är redo att fara ut på nya äventyr!

   
Vi stannade och frågade om Sippa ville följa med, och det ville hon gärna.
   
När vi lämnar Eriksbergsgatan där Sippa bor, så är klockan 19.02 och trippmätaren står på 1,9 (vilkte inte stämmer, för det är bara max 100 meter mellan oss och Sippa.
   
Chinook och Rayon vill förstås ligga på passagerarsätet och trängas, trots att det finns gott om plats bak i bilen.
   
Sippa har lagt sig till ro.
   
När vi kommer ut på E14 och styr kosan västerut, så börjar det snöa ymnigt.
   

Så var vi framme i Vålådalen, närmare bestämt ända framme vid Nulltjärn.

Klockan har hunnit bli 21.05 och vi har kört ca 12 mil.

   
Jag ser ut en plats för tältet och förbereder underlaget med snöspaden.
   
Himlen är ömsom molnig och ömsom stjärnklar.
   
Så fort jag fått upp tältet så intar Chinook "sin" plats på MIN sovsäck (som vanligt!).
   
Jag käkar lite kvällsmat i form av Varma koppens kantarellsoppa och ICAs goda bröd Tor. Snabbt, enkelt och smidigt (och ganska gott).
   
Stjärnorna håller oss sällskap.
   
Rayon väntar på att få komma in i tältet och lägga sig
   
Rayon trivs.
   

Sippa placerar sig vid min huvudända med baken mot mig. "Mysigt att hon vill ligga så nära mig" tänker jag först. Men så känner jag en doft ... eller snarare stank och inser att hon ligger och smygfiser!

När jag försöker få henne att vända sig med rumpan bort från mitt ansikte, visar det sig att hon inte alls har några planer på att röra sig det allra lilla minsta någon mer ikväll minsann! Jag blir tvungen att formligen lyfta runt henne till slut!

   
Chinook.
   
Efter några kapitel i boken är det dags att sova. Mätt, belåten och faktist lagom varm.
   

Jag sov faktiskt bättre den här natten än jag brukar gör när jag sover i tält. Kanske berodde det på att det blåste hårt utanför tältet. Det var jättemysigt att ligga i tältet och höra vinden vina utanför.

Det här är utsikten från tältet på lördagsmorgonen när vi vaknade.

   
Det "tog i" och blåste rejält från Nulltjärn.
   
Det är något speciellt med tält med lite snö eller frost.
   
Chinook!
   
Efter att ha kollat väderstatusen, så kröp vi tillbaka in i tältet och jag började med frukostbestyren.
   
Hundarna ville inte var ute i blåsten utan kurade ihop sig för en stunds extra sovmorgon.
   
Ja, ja... man är väl inte direkt nysminkad! :-)
   
Min fina Rayon!
   
Chinook ser lite moloken ut.
   
Sippa vill vara ifred!
   
Medans jag värmer vatten till termos, vattenflaska och gröd dricker jag en kopp kaffe ...
   

... och läser i boken som heter "I isens grepp". Den är skriven av Gay Salisbury och Laney Salisbury och handlar om den dramatiska jakten på difteriserum, Alaska 1925. Män och hundar far över gigantiska avstånd i den arktiska vintern för att rädda döende barn.

Det är lättare att sätta sig in i deras strapatser när jag hör vinden rycka och slita i tältduken.

   

Så är det äntligen dags för grötfrukost.

Med hopp om att lyckas vänta ut den hårda blåsten, kryper jag ner i sovsäcken igen efter frukosten.

   

Frammåt 10-tiden ser jag genom tältduken att solen orkar fram bakom molnen.

Rayon och Chinook går en sväng på lägdan utanför vårt tält.

   
På grund av att vinden fortfarande är ganska kraftig och alla eventuella spår utmed leden är igenblåsta (vilket betyder att det blir extremt tungt att både skida och köra släde), så beslutar jag mig för att vi ska fara till en slädhundskompis, Helene, och hälsa på.
   
Under tidiga morgonen har dock en flitig snöplogsförare surnat till över min klumpiga parkering och plogat upp rejäla snöplogvallar runt om min bil. Bara att börja skotta!
   

Hos Helene fick jag veta att hon har en Oinakka tobogasläde som hon vill sälja. Men, jag har ju redan två slädar, och har dessutom tingat en i Stora Mellösa (!!).

Måste skaffa fler hundar!!

Nåja, vi kommer överens om att jag ska låna den för att prova om jag trivs med den.

Efter att jag fått kaffe och jättegod citron/lakritsglass hon Helene, så lastar vi på släden på taket.

Jag har bestämt mig för att fara till Edsåsdalen och se om vinden har mojnat. På vägen dit stannar jag till hos Göran och hämtar mina jeans som han haft hos sig sedan Kiruna-seminariet, men det är en annan historia. :-))

   

Väl framme i Edsåsdalen så mulnar himlen och vinden tilltar i styrka igen.

"Nåja" tänker jag. Jag kan ju i alla fall köra en kort sväng upp mot fjället för att testa Helenes släde.

   
Ju längre upp mot fjället vi kommer, desto hårdare blåser det.
   
Till slut måste jag sätta på mig mina goggles.
   
Inte långt kvar till kalfjället, men här vänder vi.
   
På den här bilden kan man tydligt se varför hundar som går bredvid Chinook ofta blir sur på henne (se hur hon springer och "lutar" sig mot Sippa!)
   
När vi kom hem så packade jag ur bilen. Sippa lade sig i hallen bland alla grejor. Att man har med sig sååå mycket prylar för bara en eller två nätter!? Hur mycket skulle det vara om jag skulle vara borta t ex en vecka?! Då skulle jag behöva en lastbild för att få plats med allt!