Tvärån, Oviksfjällen 070804-070805
   

På förra turen vi var ute på, så trillade jag och slog sönder kameran. Så dessa bilder är fotograferade med min mobilkamera (=mycket sämre kvalitet!). Dessutom tar batteriet i mobilen slut väldigt fort, vilket betyder att jag inte har någon möjlighet att kommunicera på större delen av mina turer. Det är inte så smart med tanke på att jag oftast är ute själv med hundarna.

Tyvärr tror jag inte att varken Rayon eller Chinook skulle anta rollen av "Lassie" och se till att få mig räddad om jag ramlar och bryter benet!

Jag har fått många bra tips på hur jag ska göra för att öka säkerheten när vi är själva ute på turer. Den bästa idén hittills står min nuvarande arbetskamrat Ulla för - hundpejl! Så, nu vet jag vad jag ska önska mig i julklapp!

   
Chinook provar sin nya klövjeväska. Den passade utmärkt. Dessutom matchar den med hennes röda halsband och röda koppel! Chict!
   
"OK ... är det den där jag ska tvingas bära nu då ...?"
   

Framme i Gräftåvallen och redo att ge oss av upp mot fjället.

Rayon ser ut som han "flinar". Kanske tycker han att Chinook ser larvig ut i sin nya klövjeväska? Ja, nog ser hon ut att skämmas lite.

   
Men, men ... Så fort vi börjar vandra så glömmer både Chinook och Rayon att dom bär väskor.
   

Det är (som vanligt) gott om ren på Oviksfjället. Vilket får hundarna att minnas sitt ursprung. Chinook hörs nog säkert till Östersund när hon skriker ut sitt jakt-tjut.

Vid ett tillfälle råkade jag stå frammåtböjd och knyta kängan när hon ylade. Jag är glad att jag hör något överhuvud taget på det örat som var närmast henne! Det "sjöng och susade" i örat en bra stund efteråt! Öronproppar rekommenderas när man vandrar med den damen!

   
Man kan ju undra vad som är tänkt med den här skylten?!
   

Och så det sedvanliga självporträttet ...

Det syns inte på bilderna, men det blåser ganska hårt.

Den här turen var också en av de turer som dessvärre infaller med jämna mellanrum. "Allt" gick fel.

Och då tänker jag inte främst på vädret. Mycket berodde det nog på att jag inte kände mig riktigt kry när vi gav oss iväg. Jag lade mig till och med och vilade en stund innan vi lämnade bilen. (Det hjälpte inte att vi stannade i Myrviken och köpte Dubbelnougat och glas och Polly!)

   
Såhär såg de flesta fjällbäckarna ut. Nästan inget vatten alls. Det var till och med så att jag fick vara sparsam med vattnet i vattenflaskan.
   
Efter ett par kilometer kom vi fram till Tvärån och vindskyddet. Eftersom jag var så trött, så var det frestande att stanna där och helt enkelt utnyttja vindskyddet för natten. Men envis som jag är, så beslutade jag att vi skulle fortsätta.
   
En bro över Tvärån som behöver repareras!
   
Uppe på fjället. Oviken-fjällets karaktäristiska vidsträckta vyer.
   
Som sagt, ovanligt dåligt med vatten.
   

Här stannade jag för att fotografera Chinook och Rayon.

OCH det var här jag tappade kartan ... Som sagt, en mindre lyckad tur. Nåja, jag visste ändå vart vi var och jag gick mestadels på led.

Det hade varit värre om det hade hänt någon annan stans, där jag inte känner mig lika "hemma".

   

Chinook och Rayon i väntan på att jag ska sätta upp tältet.

Till slut lyckades vi hitta en bäckfåra där det "strilade" lite vatten. Där slog vi läger för natten.

Strax innan vi stannade för att slå läger, så hittade Chinook något snaskigt ... jag stannade till en liten stund och uppmärksammade inte vad hon sysslade med. När hon kom fram till mig så slickade hon sig om munnen och såg ut som hon hade ätit choklad. Men jag kan garantera att det luktade allt annat än choklad. Vill inte tänka på det ens.... Det dröjde läääänge innan hon fick komma i närheten av mig igen! Uschhh!

   

Rayon lade sig utanför tältet en stund. Han vill gärna "ha läget under kontroll".

   
Otroligt vacker kvällshimmel, med en fantastisk regnbåge. Synd att jag inte hade en bättre kamera!
   

Jag hann bra sätta upp tältet, käka och tvätta av mig. Sedan kröp jag ner i sovsäcken och somnade. Som sagt, jag var nog inte riktigt kry.

Middagen bestod av makaroner och köttfärssås.

 

   
Chinook hade också bråttom in i tältet. Vid det här laget hade hon fått mat och druckit vatten, så "choklad-lukten" var borta. Men jag blev ändå äcklad av blotta tanken. Uäääh!
   

Som sagt, sedan tog batterierna till mobilen slut. Vilket var jättesynd eftersom jag lovat mina vänner på Jämtlands läns landsting att dokumentera mina "matstunder" framgent på mina turer. Jag fick nämligen en jättebra bok som avskedsgåva av dom när jag slutade mitt vikariat hos dom. Boken heter "På en låga. Kokbok för uteätare" av Karin Sundqvist. På lördagen käkade jag inte något ur den boken, men på söndagsmorgonen bakade jag faktist "frukostbröd". Det kändes extremt lyxigt att äta varmt ny"bakat" bröd mitt på fjället!

På söndagen, forstatte vi tillbaka mot Gräftåvallen. När vi hade gått cirka två tredjedelar av dagsetappen, upptäckte jag att jag glömt kvar min nyinköpta kikare på ett ställe där jag stannade för att rätta till klövjeväskorna på hundarna!! DET var jobbigt. Jag vår sååå trött. Först funderade jag på om jag skulle sätta mig ner och gråta och tycka riktigt synd om mig själv. Men insåg att det inte var ett effektivt beteende för att få tillbaka kikaren.

Sen funderade jag på om jag skulle strunta i den. Säga till i Gräftåvallen att jag glömt kvar den på fjället och hoppas att någon skulle råka passera där, hitta den och vara hygglig nog att lämna in den. Men jag hade inte ens haft kikaren i mer än en vecka!

SÅ, jag upprepade talesättet som min mamma ofta sade till mig när jag var liten "Det man inte har i huvet får man ha i bena!". Ja, det var bara att knalla tillbaka. Vid det här laget hade vi gått cirka 2 kilometer i oledad terräng från det att jag lade ifrån mig kikaren. Men skam den som ger sig. Jag intalade mig att jag fortfarande var vid gott mod. Trots min trötthet, trots Chinooks "choklad-look-alike-snaskande", trots att kartan blåst bort, trots att jag satte upp tältet i fel vädersträck och fick ta ner det och sätta upp det igen, trots att det var plus 30 grader varmt och svetten rann om mig. Jag intalade mig att "Nåja, jag piggnar nog till snart, och Chinook rullade sig ju i alla fall inte i .... "chokladen", och jag kände ju trots allt till fjället ganska väl utan karta, och att jag fick sätta upp tälten två gånger, ja det var ju bra övning. Att det sedan var sol och varm, ja det var ju bättre än om det hade regnar och blåst.

Jag lyckades hitta tillbaka till kikaren. Det kändes som att jag hade fattat rätt beslut och vi vände tillbaka. Trots att vi gick oledat började terrängen kännas bekant! :-)

När vi började närma oss Gräftåvallen, så fick jag se att vi var på "fel" sida om ravinen som delar Gräftåvallen och Storgräftån. Det smartaste hade varit att gå ner i Storgräftån och ta vägen tillbaka till bilen i Gräftåvallen. Men, envis som jag är, så beslutade jag att vi skulle ta oss ner för ravinen, över bäcken (som det låga vattenståndet till trots var mycket bred och livlig!). Med mycket möda, svett och nästan tårar lyckades vi ta oss ner för den branta ravinsidan. Väl nere, så insåg jag att bäcken var mycket bredare än jag hade räknat med.

Här måste jag erkänna att jag hade fenomenal tur. Jag tog mig över utan att falla. Jag blev bara blöt upp till knäna. Chinook klarade sig också över fint. Rayon däremot. Ja, han trodde han skulle kunna göra ett av sina enorma jätte-lång-skutt som han faktist är duktig på. Men kanske berodde det på klövjeväskan, eller så felbedömde han avståndet - Rayon och klövjeväskan landade mitt i bäcken, där det var som djupast. Hela hunden försvann under vattnet. Och Rayon som hatar att bli blöt! Jag brukar säga att man ska följa i hans spår på fjället om man inte vill riskera att blöta ner sig! Stackars Rayon! Han ruskade på sig och såg väldigt moloken ut när han äntligen kom upp på andra sidan.

Nu var jag så trött, att blotta tanken på att ta oss upp för ravinsidan på andra sidan bäcken inte existerade längre. Det fanns en trevlig liten stig på sidan om bäcken och jag bestämde att vi helt enkelt skulle följa den ner till vägen.

Det visade sig att efter dessa strapatser (att ta sig över ravinen och den strida fjällbäcken) hade vi inte tjänat mer än cirka 500 meter jämfört med om vi helt enkelt följt leden ner till Storgräftån.

Hela vägen hem i bilen tänkte jag att "snart ska jag stanna och sova en stund". Ögonlocken var sååå tunga. Men jag körde vidare och när vi kom hem till Östersund var jag så trött att jag inte ens orkade bära in packningen. Den fick ligga kvar i bilen till två dagar senare!

Nåja, om man aldrig får uppleva "mindre lyckade" turer, så kanske man inte uppskattar de bra turerna lika mycket!