Fredag eftermiddag. Bilen är packad med ryggsäck och hundar.
   

Solen steker och det är jättevarmt i bilen. I ett försök att få bilen något svalare öppnar jag alla fönster runt om i bilen lite grand.

   

Själv ser jag ut som jag är på väg till Sibirien! När vi kom till Mörsil kom jag på att det kan vara bra att ha något på huvudet med tanke på de kära myggen och knotten.

Som tur var så hade som skitsnygga kepsar på OK. Fråga mig inte hur mycket den kostade, men den funkar i alla fall ... Nåja, kanske inte snyggast i stan, men en keps ska väl i första hand tjäna sitt syfte - det vill säga mygg- och knottskydd!

   
Här skymptar fjällen i fjärran!
   
Tydligen håller man på och bygga om en del av bron vid Håckrenmagasinet.
   
 
   

Vägen över ...

Till höger i bild ser man själva Håckrenmagasinet, och ...

   
... till vänster, lååångt ner håller man på med någon sorts markarbeten. Surrealistiskt att på ena sidan ha vatten nästan i marknivå och på andra sidan en brant.
   
Vi kommer närmare och närmare fjällen.
   

Eftersom mina gamla kängor gjort sitt (se Anaris med Ulrika 070526-27) så har jag blivit tvungen att införskaffa ett par nya vandringskängor. Det är verkligen inte helt lätt att hitta ett par som passar och som man trivs med.

Efter mycket letande, provande och vandrande fram och tillbaka inne i butiker, så kom jag fram till att dessa nog skulle fungera.

Ett par HanWag Alaska som kostade 2.300 kr. Dyrt, men förhoppningsvis kommer jag att kunna ha dem i många år.

   
Jag hade tänkt att vi skulle åka upp vägen som går till en vändplan en bit förbi Gestvallen. Därifrån kan man nämligen hitta en led som går till vindskyddet vid början av Rullån. Dessvärre hittade jag inte leden vid den vägen, så jag parkerade bilen nere vid Sandviken och startade från ledens början.
   

Tydligen är det inte många som vandrar just den här delen av leden, för det var nästan omöjligt att hitta fram. De markeringar som fanns var nästan borta. Det blev inte bättre av att man hade huggit ur skogen här och de träd där det funnits en markering var borta!

Stigen var jättesvår att följa. Flera gånger blev jag osäker på om det var en djurstig jag följde, eller om det verkligen var leden.

   
Men glad är jag ändå!
   
Ja, som sagt ... vart är leden?
   

Jag kunde märka på hundarna att det var mycket vilt i området. Allt som oftast blev dom ivriga och ville dra iväg från den så kallade leden.

Jag bara hoppades att det var älg, eller något annat djur än björn i alla fall. Eftersom jag vet att det finns björn i området så skulle denna tur bli en utmanin i sig!

   
Efter knappt två kilometers vandring (= irrande och letande efter leden!) så kom vi fram till Gestvallen.
   
Tyvärr var det ingen hemma här :-)
   
Som jag säkert berättat tidigare, så är Chinook en mästare på att trassal in sig. Den här turen var inget undantag!
   
Klockan är ungefär 19.30, men solen strålar fortfarande. Det är alldeles lagom svalt att vandra och en svag bris håller mygg och knott på avstånd.
   

Så kom vi då fram till den lilla väg som jag tidigare hade kört och letat efter leden. Det var inte konstigt att jag inte hittade den!

Detta var enda tecknet på att det finns en led. Runt omkring "skylten" var det massor med sly och leden var obefintlig. Liksom tidigare gissade jag vart leden gick och blev lika glad varje gång jag lyckades se en blek orange prick målad på en trädstam.

   

Efter någon kilometer blev dock leden mycket tydligare och vi kunde följa den utan problem. Eller ... utan problem var väl kanske att "ta-i". Det fanns ju förstås vissa hinder i terrängen.

Den här bron (eller-vad-det-nu-kan-vara!) vågade jag inte ens prova att ta mig över på. Vi gick över bäcken vid sidan om. Ett graciöst hopp och saken var avklarad!

   

Vid 21-tiden kom vi fram till vårt första etapp-mål. Vindskyddet vid Rullån.

Härligt att efter en vandring bland såphala rötter i en skog som hämtad ur Sagan om Ringen så var det underbart att se fjällnatur.

   
Här är utsikten från vindskyddet rakt söder ut.
   

Till slut hittade jag en tältplats som passade - mitt på stigen till dasset!

Jag kom på ett jättebra sätt att hitta en bra tältplats. Jag tog helt enkelt liggunderlaget och provlade mig här och där. När jag hittat en bekväm plats fick liggunderlaget ligga kvar medan jag slog upp tältet. På så vis fick jag en garanterat bra liggplats när det var dags att sova. Kanske detta är ett gammalt beprövat trick, men jag har då inte hört någon som brukar göra så. Sen kanske man inte har någon vidare lust att springa runt och prova liggplatser om regnet vräker ner, men nu hade vi tur med vädret!

   

Lördag morgon.

Åter igen visade det sig att min sovsäck inte är bra. Jag frös mest hela natten, trots att jag tagit på mig extra kläder ovanpå understället. (MÅSTE skaffa en ordentlig sovsäck!).

Efter att ha ätit den sedvanliga grötfrukosten, så valde jag mellan att vandra söderut mot Falkvalen eller att styra kosan mot Hottögsfjället i Norr.

Jag valde Hottögsfjället, eftersom det passade bäst med tanke på vart vi hade bilen parkerad.

Oavsett vilken väg jag hade valt, så skulle det innebära "ledlöst land". Det vill säga, ingen led, inga ledkryss, inga röda eller oranga prickar på träd och stenar. Inga trampade stigar.

På den här bilden ser vi Hottögsfjället i fjärran. Det betyder att vi måste ta oss fram genom skogen, cirka 1 kilometer. Fram med karta och kompass! Det låter inte så långt, men utan leder eller stigar så kan 500 meter kännas som 5 kilometer!

   
Så äntligen, svettig och trött kom vi fram till Hottögsfjället. Nu beslutade jag mig för att runda fjället västerut. Helst så högt som möjligt. Åtminstone ovanför skogslandet. Att gå oledat på fjället kan ibland vara som att gå på en alltför mjuk madrass. Och ibland som att gå på en alltför mjuk genomblöt madrass! Som tröst tänkte jag att "det är bra motion!". De nya kängorna måste ha gått upp i vikt under natten, för dom kändes som som vägde 10 kilo var (minst!).
   
Rayon passade på att svalka sig i snön. Helst hade han nog velat rulla sig, men det var ju lite svårt med klövjeväskorna.
   

Hottögsfjället i zebrarandigt!

   
Vi såg en hel del hjortronblommor.
   
Och så förstås bajs! Alla som varit inne och besökt mina sidor tidigare känner igen fotot. Det börjar bli en tradition att fotografera bajs på mina turer. Jag gissar att det här är rävbajs. (Notera även det otroligt vackra diskreta nagellacket!).
   
Chinook.
   
Chinook hittade ett gammalt renhorn att tugga på en stund.
   

Utsikt söderut.

Här ser man ganska tydligt hur mycket snö det ligger kvar i fjällvärlden. (Alla vita fläckar i skogslandet till exempel.)

På det vita fältet kan man se tre svarta prickar (i alla fall den som har riktigt god syn!). Det är tre rentjurar som lagt sig i snön för att söka svalka.

   
Nej, det är inte en bild från Schweiz, inte från Österrike heller. Det är en bild över Östra Vattensjön med Fångvalen till höger i bild.
   

Tätört.

   
Innan vi gick runt Hottögsfjällets västra sida, stannade vi och vilade och åt lunch. Kan man ha bättre utsikt?
   

Även kängorna fick sig en välförtjänt vilopaus. Hittils, efter cirka 1 mil totalt, inga skavsår och inga blåsor.

Dom måste nog få godkänt, även om deras viktökning från fredagen till lördagen inte var så välkommet (för det var väl inte jag som bara var trött i benen?).

   
Nej, det här är inte heller en bild från Schweiz eller Österrike, men man kan verkligen tro det! Här håller vi precis på och rundar Hottögfjällets västra sida.
   
Rayon tar en paus.
   

Precis innan fotot hade jag rytit åt dem att "stanna!", "ligg!". Därav de molokna uttrycken.

Men håll med om att bakgrunden nästan gör att man tappar andan! Det här är Sverige och Jämtland!

   
Rosling.
   

En livlig fjällbäck som vi var tvungna att ta oss över. Men tack och lov är man ju smidig som en gasell ...

Nåja, jag trillade i alla fall inte i!

   

När vi kommit runt Hottögsfjällets västra sida så passerade vi en led som går en bit upp på fjällsidan. Om man följer den nedåt, så kommer man ut på vägen som går längs Hockrenmagasinet och ända bort till Fångåmon.

Efter att ha gått cirka 8 kilometer oledad fjällterräng var det frestande att följa den ner till grusvägen. Men, jag hade redan bestämt mig för att följa fjällets norra sida tills vi kom i höjd med Svarttjärnen. Svarttjärnen skulle bli vårt nästa delmål hade jag bestämt.

   
Delar av en före detta ren.
   
Renar.
   

På den norra sidan var snöpartierna större och djupare. Under det här snöpartiet rann det dessutom en fjällbäck.

Jag hade redan dagen innan upptäckt att de nyinköpta kängorna var såphala i snö. Så det var äventyrslustan och envisheten som styrde över mitt förnuft när jag försiktigt tog steg för steg ut i den hala snön och dessutom i 45 graders lutning!

   
Kanske ser det inte så brant ut på bilden men det VAR verkligen brant! Hade jag kanat iväg neråt här, så hade jag inte stannat förrän jag landat i ett magplask i Håckrenmagasinet.
   

Frammåt 16-tiden kunde vi se vårt delmål för natt nummer två. En liten tjärn som heter Svarttjärnen. Precis i mitten på bilden, hitom Håckrenmagasinet.

Eftersom den norra fjällsidan var extemt brant och svårtvandrad, så beslöt jag mig för att snedda rakt mot tjärnen från där bilden är tagen. Eftersom jag visste att jag skulle förlora sikt av både Håckrenmagasinet och fjället när jag väl kom ner i skogen, tog jag ut riktningen på kompassen innan vi började vandra nedåt/utför.

Skogen ner till Svarttjärnen var extremt svårframkomlig. Det låg gamla träd som plocke-pinn, bäckar här och där som måste korsas, tät granskog och myr. Det var helt klart den svåraste sträckan på vår vandring.

Trots att det var jättejobbigt att gå genom den täta skogen, så gick jag och småtrallade för eventuella björnar. Dessutom hade jag min kompass och min vattenflaska hängande så att dom hela tiden slog emot varandra. Om vi hade stött på en björn så kan jag lova att den måste ha varit döv!

   
På vägen ner hittade jag ännu en bajs. En renbajs.
   

Till min lycka visade sig att jag följt kompassen precis rätt och att jag tagit ut riktnigen helt rätt också. Vi gick rakt på Svartsjärnen.

Vi kom fram vid 18-tiden.

 

   

Jag slog upp tältet på tjärnens norra sida.

En lagom stark bris blåste bort de värsta anhopningarna av mygg och knott. Anledningen till att jag slog upp tältet så nära vattnet var just för att vinden lättare skulle nå fram.

Efter att jag tvättat mig, bytt om och ätit kvällsmat (med okänt antal mygg och knott som ofrivilligt extra kosttillskott!) kröp jag och Chinook in i tältet. Tack vare att jag har myggnät i tältet, så kunde jag ändå ligga och se ut över den vackra tjärnen. Rayon låg kvar utanför tills det var dags att sova.

   
 
   
 
   
Utsikt från tältet.
   

Efter en något varmare natt än natten till lördan, så var det dags att packa ihop och vandra den sista etappen tillbaka till bilen.

En 0,5 km vandring i skog och cirka 5 km på grusväg.

Jag bestämde att Chinook skulle få bära klövjeväskan sista etappen. Något som hon inte helt var överens med mig om!

   

Här är vi på stigen från Svarttjärnen ner mot grusvägen. Det kanske blir den sista bilden på ett tag, för ögonblicket efter fotot är taget så ramlar jag handlöst och får kameran i ansiktet. Jag vet inte i skrivande stund om jag får en snygg blåtira av det, men ont gjorde det.

Efter att ha konstaterat att alla tänder satt där dom skulle och att jag inte skadat några andra vitala kroppsdelar, så upptäckte jag dock att kamerans lilla objektiv blivit intryckt. Den är helt enkelt trasig.

   
Här ser ni min tur (den röda linjen). Vi startade från den lilla "spetsen" allra längst till höger i bild. Sedan gick vi mot sydsidan av Hottögsfjället. Kartan ligger i norr-syd.